Vi hade hört rykten om en annorlunda säl, en aggressiv och bestämd trehundrakilosbest, som vaktar ett litet revir i Stockholms nordöstra ytterskärgård. En ganska bra anledning för en expedition.
När vi granskade sjökortet kunde jag dessutom konstatera att expeditionen skulle röra sig i ett område som skulle ge mig chansen att undersöka något jag undrat över sedan slutet av nittiotalet. Mer om det senare.
Planen var att lasta i båten på fredag kväll och åka så långt vi kunde innan det blev alltför mörkt, för att sedan åka till sökområdet i första gryningsljuset. Vi valde ut några lämpliga övernattningsplatser och lättade ankar.
Ganska snart efter att vi gett oss av passerade vi en av skärgårdens många övergivna skarvkolonier. Skarvspillning består till stor del av ammoniak. Det är frätande och dödar nästan all växtlighet där skarvkolonier etableras. Om kolonin splittras och skarvarna flyttar så omvandlas ammoniaken ganska snabbt till nitrat som funkar som växtnäring så lustigt nog blir öarna snabbt grönare än någonsin förr. Den här var inte riktigt där ännu...
Vinden var i hårdaste laget och solen var på väg ner, så det började bli bråttom att ankra upp för natten. Vi försökte på två olika ställen, men det var omöjligt att få ankaret att fästa. På väg till en tredje möjlig plats körde vi på en omarkerad undervattenssten. Tack och lov så studsade båten lite åt sidan och det var nog tur, för annars hade växelhuset brutits rakt av. Nu blev det bara lite lackskador på propellerkåpan så expeditionen kunde fortsätta.
Efter ytterligare ett par misslyckade försök att hitta natthamn så lyckades vi till slut orientera oss till en klubbholme där vi kunde lägga till vid gästbryggan. Efter en provisorisk middag i månskenet var det hög tid att sova eftersom vi var tvungna att stiga upp innan solen nästa dag.
Det enda som störde nattsömnen var en ensam kattuggla. Det var i sig var lite märkligt eftersom dom oftast håller till i parker och trädgårdar i anslutning till bebyggelse, och inte alls långt ut i skärgården. Men signaturen till Vetandets Värld tar man inte fel på...
Efter en snabb frukost satte vi fart mot nordost. Det friskade i ordentligt nu och trots att vi bara kunde hålla halv marschfart i den sneda motvinden så lättade båten över vågtopparna och dunsade ned i havet så att kastruller och stekpannor rasslade runt i skåpen. Nån timme senare var vi framme vid det vi hört var sälkungens revir. Vi åkte från grynna till grynna och spanade febrilt, men inte en enda säl. Till slut blev blåsten och vågorna för jobbiga och vi vände inåt, mot lugnare vatten. Vi bestämde oss för att göra ett nytt försök lite senare samma dag. Under tiden kunde vi ge oss på expeditionens andra huvuduppdrag.
Under andra hälften av nittiotalet så umgicks jag rätt mycket med folk från Brommaområdet, bland annat med en tjej från Äppelviken. Hennes pappa hade gjort sig en förmögenhet som it-konsult, på den tiden det fortfarande var något märkvärdigt. Mamman var en före detta postorderkatalogsmodell från Örnsköldsvik. Dom bodde allihop i en vit tvåplansvilla med stora fönsterpartier och tre terrasser på en klippa ovanför Mälaren. Familjen ägde dessutom några öar, eller rättare sagt fyra små holmar, i Stockholms skärgård, som pappa it-konsulten köpt på exekutiv auktion. Dom var för små att bebygga och var köpta enbart som en statussymbol, precis som familjens Storebro Royal Cruiser 430 Biscay.
Som många andra som växer upp i den typen av miljö så kände min Äppelviksvän ett behov av att revoltera mot både familj och samhälle, i klädstil, i musiksmak och kanske framför allt i handlingar. Under dom år jag kände henne tror jag inte hon missade en enda aktivistaktion i Stockholmsområdet, vare sig det handlade om skolstrejker, demonstrationer mot köttindustrin eller protester mot någon som blivit rik på bekostnad av något behjärtansvärt. Så småningom hade hon byggt upp en ganska stor vänkrets av mer eller mindre subversiva karaktärer. Och i utkanten av den kretsen fanns jag.
Ett av de populärare sätten att förbättra världen just då var att bryta sig in på pälsdjursfarmer och släppa ut djuren, företrädesvis minkar. Tanken är väl i grunden ganska god, men dessvärre dör nästan alla minkar som släpps fria på det här sättet eftersom dom inte är vana att klara sig själva.
Under hösten 1997, eller om det var 1998 så tömdes en viss minkfarm på sitt innehåll. Fast det var ganska många djur som försvann så hittades aldrig något spår av dom i närheten av minkfarmen och det spekulerades i lokalpressen ett tag ifall det var ett försäkringsbedrägeri eller möjligen en baltisk liga som låg bakom.
I själva verket fraktades de lite knappt tiotusen djuren ut i skärgården på en Storebro Royal Cruiser och släpptes fria på fyra små holmar, där det var tänkt att dom skulle få en egen fristad. Ända sen dess har jag undrat hur det gick för minkarna.
Bara en liten stund efter att vi ankrat upp i sökområdet så såg vi en skugga hoppa från berghällen ner i vattnet.
Och en liten stund senare såg vi vad det var. Tydligen hade inte idén med fristad i ytterskärgården varit så dum, för uppenbarligen frodas minkstammen där, åtminstone lokalt.
Det här var det sista vi såg av just den här minken, men jag tror att det finns många mer.
Efter en provisorisk lunch bestämde vi oss för att göra ett nytt sök efter sälkungen och styrde utomskärs igen. Ungefär samma rutt som tidigare, men inte heller den här gången såg vi minsta spår efter säl, och ännu en gång var vi tvungna att söka skydd längre in i skärgården utan att ha lyckats med uppdraget. Vi skulle ha en sista chans morgonen efter, innan expeditionen var tvungen att avbrytas.
Vi bestämde oss för att övernatta i en vik vid Finnhamn. Blåsten märktes knappt av och många fåglar hade sökt skydd i samma vik, bland annat den här storskraken som simmade förbi helt nära båten.
Morgonen efter startade vi tidigt. Vädret var en aning bättre och vi kunde hålla hög fart utåt. Och den här gången blev det napp!
Redan på långt håll märktes något konstigt. Det verkade som om vattennivån sjunkit ganska mycket eftersom en ny stor sten var synliga i närheten av sälskäret. Men det var ingen sten. Det var sälen vi letat efter. Väldigt väl kamouflerad var den.
Vid 1900-talets början fanns det ungefär 100 000 gråsälar i Östersjön innan miljöförstöring och säljakt drabbade beståndet. I början av 1980-talet var beståndet nere i cirka 2000 djur. Idag finns mellan 20 000 och 30 000 djur igen, tack vare nya sälskyddszoner och bättre miljöarbete.
Strax efter att vi fick sista bilden så dök den ner i vattnet och försvann för den här gången och vi kunde, bara en aning försenade, styra hemåt igen och leverera bilderna till uppdragsgivaren.
Expeditionen över för den här gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar