Padjelanta

Etapp 1, 3-4/8 2018 Mälarhöjden - Ritsem

Resan till Padjelanta hade varit påtänkt länge. Fjällkarta och turbeskrivningar inhandlades redan 2005 inför en planerad solohike som ställdes in pga extremt dyster väderprognos. Men extremsommaren 2018 skiner solen även i Laponia och nu är det dags.

Med 32 grader hemma i Mälarhöjden är det knepigt att packa. En ligger på stengolvet i hallen och försöker frammana känslan av kylan i ett tält på fjället. Det går sådär men resulterar åtminstone i att ett extra mellanlager åker ner i ryggsäcken i sista stund.

Tunnelbanetrafiken går knackigt denna första fredag i augusti. Ett tåg är inställt pga vagnsfel, nästa försenat. Trots att det är mitt i rusningstid ser det ut att ta minst en halvtimme innan vi kan vara på centralen. Det får bli en Uber. 20 minuter senare och 200 kronor fattigare kliver vi av på Vasagatam, 20 minuter före tågets avgång. I samma sekund plingar det till i mobilen. Det är SJ som vill berätta att tåget är försenat. Med tre timmar pga "sen tågvändning". Det hade inte gått att klämma fram det sms:et nån timme tidigare?

När tåget väl rullar ut från Stockholms central är vi istället drygt fyra timmar sena. SJ har gentilt bjudit på kompensation: korv och dryck hos Pressbyrån via sms-kupong. När vi ska plocka ut vår dricka inför resan visar det sig att erbjudandet bara gäller för en. Halv korv + dryck med andra ord. Som tur är har vi inte gått och suktat efter korven utan fördrivit väntetiden med lite aw-käk på Vapiano.

Den försenade tågresan går så gott som invändningsfritt ända till Boden, där halva tåget ska kopplas från och fortsätta upp mot Narvik. Vi lyckas till och med knappa in lite på tidtabellen. Men i Boden står vi tvärstill i en timme, utan info. Det utrop som till sist kommer inleds med den lite oväntade formuleringen "På grund av ett fruktansvärt missförstånd mellan oss i tågpersonalen ombord och vår trafikledning ..."

"Ett fruktansvärt missförstånd". Det låter ju nästan som ett erkännande av att någon har klantat till det ordentligt.

Fortsättningen lyder " ... kommer hela tåget nu att ..." och vi hinner snabbt komplettera med "tas ur trafik" respektive "dras ner till Stockholm igen" innan meningen avslutas med "dras ner till Luleå".

I Luleå blir det växling med väntetid på perrongen. Det känns lite lockande att gå upp till hotellet ovanför stationen och köpa kaffe, men SJ påpekar gång på gång att "tiden för avgång kan komma att flyttas både framåt och bakåt". Så det blir inga utflykter.

Men sen går allt som på räls. Vi kliver av i Gällivare bara drygt sex timmar försenade, redo för den fyra timmar långa bussresan till Ritsem för båtresa över Akkajaure till Padjelantaledens början.



Ryggsäckarna lastas på extrainsatta bussar. Vi är inte de enda som har fått logistikproblem att lösa, utan på andra sidan mittgången hamnar ett gäng från Åre som också har missat dagens sista båt. Ett par samtal till fjällstationen senare har de ordnat en specialchartrad båt som ska ta oss till ledens början redan samma kväll.

Skeppare Bengt möter upp nedanför busshållplatsen i Ritsen. Han tar 350 kronor för överfarten. Kontant. Vi har 660 när vi tömt alla fack i plånböckerna. Sen visar det sig att Bengt nog i nödfall kan tänka sig att ta mellanskillnaden med Swish.

"Men jag får så jädra fullt på mitt schuischkonto," gnäller han.



Dagens lärdomar:
- Med SJ kommer man fram men man vet inte när.
- Det kontantlösa samhället har inte nått fjällvärlden i år heller.


Etapp 2, 4/8
Från Akkastugorna till björkskogen vid foten av Sjnjuvtjudis i Stora Sjöfallets nationalpark

Som tack för alla sköna svarta stålar släpper Bengt av oss ända framme vid Akkastugorna och bespara oss tvåkilometerssträckan från Änonjalmme. Skönt att slippa gå i onödan när man just rest 100 mil för att vandra.

Vår ursprungliga plan var att gå 3-4 km förbi Akkastugorna den första kvällen och vi är mäkta nöjda när vi slår upp tältet vid foten av det outtalbara berget Sjnjuvtjudis framåt tiotiden.



Nöjda med schemahållningen vill säga. Inte fullt så nöjda med själva tältplatsen, som har väldigt lite att komma med jämfört med det fantastiska läge vid floden Vuojatädno, strax efter hängbron,  som vi passerat lite tidigare.



Men just där stod redan ett ensamt tält och vi ville inte tränga oss på. Istället slår vi läger i björkskogen och öppnar våra första påsar med turmat: Forestias Fusilli all'uovo with chicken bolognese and grana padano.




Vilseledda av hyllningen i Utemagasinets test har vi beställt hem den från Outnorth utan att läsa det finstilta. Det visade sig lite överraskande att det inte alls var frystorkat i portionspåsarna utan något slags våtkonserv. Innehållet är ganska smaklöst med trist konsistens och inte ens mättande. Som mat att bära med på tälttur är produkten dessutom helt otjänlig med sin horribla vikt på 350 gram.

Dagens lärdom: Forestia är en riktig skämtprodukt och Utemagasinet är inte alltid att lita på.


Etapp 3, 5/8
Från Snjuvtjudis till Vidjaguojkka på nordsluttningen av Loadásj
Via Kisurisstugan och längs Vuojatädno

Från tältplatsen fortsätter turen genom gles björkskog och bitvis över myrmarker. Det är en lättgången led med en vältrampad stig, generöst belagd med spänger där det behövs. Snart ser vi berget Gisuris framför oss.



Än så länge går vi i Stora Sjöfallets nationalpark, men vi närmar oss punkten där de tre parker som tillsammans utgör världsarvet Laponia möts.

Vid Kisurisstugan tas vi emot av den nytillträdda stugvärden Mats. Han har aldrig gått dagsetappen vi har framför oss, så han kan inte tipsa om några tältplatser. Frågan om vädret kan han inte heller svara på, utan vill hellre ha en rapport från oss som nyss varit i kontakt med prognoserna. Däremot förklarar han vänligt att det går bra att låna toaletter och laga mat på eget kök utan att betala dagavgift. Så vi sätter igång med våra snabbmakaroner och haloumiskivor utan att känna oss som snikna snyltgäster.

Mitt i lunchpreppen dyker det upp en man vi känner igen från båtresan. Han berättar att han kom till Sverige från Calcutta 1977 för att plugga i Linköping. Nu är han 70 och vandrar ensam eftersom hans fru inte gillar vandring och dottern som gjorde honom sällskap på en tur för ett par år sedan blev arg på honom hela tiden. Haider, som han heter, äter Real Turmats Tikka masala. Eftersom vi råkar ha sex såna påsar i vårt turskafferi, och väldigt lite annat, är vi glada att höra att han gillar den. Fast han äter bara halva, för han blir så mätt.

Haider pekar ut vad som ska vara en lämplig tältplats någon mil längre fram, vid den punkt där Nordkalottleden ansluter norrifrån via hängbron över floden.

"Fast dit tror jag inte jag orkar", säger han, med vad vi snart ska inse är typisk haidersk blygsamhet. När vi slagit upp vårt tält på den anvisade platsen senare på kvällen ser vi strax hans inte långt därifrån.

Turen dit går genom en platt dalgång som påminner lite om Tingvellir på Island. Vi möter inga andra här och det förstärker urtidskänslan. Annars möter vi ovanligt många ensamvandrare under turen. Förutom Haider är nästan allihop kvinnor och de allra flesta från Tyskland. Vi frågar nyfiket en av dem vad det kan bero på, men hon har ingen aning. Hon verkar inte dela bilden att det är så heller. Det enda vi får veta är att hon är från Frankfurt, så vi får genast sluta kalla henne Team Berlin.


Etapp 4, 6/8
Från Vidjaguojkka till Miellädno (efter hängbron), längs Vuojatädno och Vastenjaure

Vi har inte kommit långy innan vi når platsen där vi borde ha tältat. Helt hänförande.



Vid Låddejåkkkåstugan är det dags för lunch igen och vi får på nytt sällskap av Haider som hållit ungefär samma takt som vi. Vi räknar oroligt våra matpåsar och inser att vi nog har räknat fel på någon måltid. Haider hör om vårt nödläge och drar fram en tvåhundring. Vi kan swisha honom sen, eller inte.

Det färska bröd som det berättas om på skyltarna är tyvärr slut så här dags, så istället blir det ett par sorgliga små burkar med pot noodles. När vi tar en bild tillsammans med vår välgörare säger han:

"Rubriken blir: en indier som var snäll".



Eftermiddagens vandring blir det avsnitt som känns mest dramatiskt. Etappen börjar med brant stigning.



Från stugan på 550 möh ska vi upp till drygt 850. Det börjar regna och regnställen åker av och på under resten av dagen. Det skiftande vädret bidrar till känslan av dramatik i landskapet. Framför oss brer sjön Virihaure ut sig i fantastisk turkos färgprakt. Till vänster reser sig bergen Huornnasj och Mahttoajaure, mörka och mäktiga och krönta av lika mörka moln. Och när vi vänder oss om för att ta en titt på dem nerifrån ser vi en starkt lysande hel regnbåge. En dubbelbåge no less. Då räcker så klart inte kameran till.

I det visserligen lätta men ändå regnet känns tanken på en stugnatt lite lockande. Vi bestämmer att vädret ska få avgöra: om det är uppehåll när vi kommer ner till Miellädno ska vi skynda oss att resa tältet, regnar det ska vi gå vidare till stugan. Vi korsar hängbron. Det regnar inte. Vi får upp tältet på rekordtid och andas ut. Som belöning för att vi inte bangade tält pga regn har vi nu resans vackraste tältplats.



Etapp 5
Miellädno - Staloluokta

Vi bryter upp rekordtidigt och drar vidare redan 9.40. Efter gårdagens mastiga etapp utgår vi från att vi har gått ifrån Haider för gott nu. När vi närmar oss Arasluoktastugan och ser en blå prick som pilar iväg därifrån tror vi först inte att det kan vara hans välbekanta LIM-ryggsäck. Men vid slutet av stigningen efter Arasjåkkå ser vi en skymt av honom igen, innan han försvinner bakom krönet på andra sidan Stuor Dijdder.



Dagens etapp har av fjällguiden vi älskar att raljera över marknadsförts som "den mest tilltalande sträckan av Padjelantaleden". Kanske är det i barnslig tvärtemotreaktion som vi därför upplever den som förhållandevis kontrastfattig och färglös. Visst är Virihaure vacker där den glittrar nedanför berget, och när man väl kommit upp på höjden följer leden bergets kant för lite angenäm ridge walking i det nerbetade landskapet. Vi ser mängder av renar, men det tilltalande känns här lite lättköpt.

Dramatiken nu är bara den vi skapat själva genom en liten planeringsmiss. På grund av ett fruktansvärt missförstånd mellan oss och Norrlandstrafikens tidtabell ska den helikopter vi bokat tillbaka till Ritsem inte släppa av oss där förrän 15.00 på onsdagen. Exakt en timme efter det att den sista bussen för dagen redan avgått. En skylt vid Låddejåkkåstugan berättade att Fiskflygs representant finns i Staloluokta kl. 17-21 varje dag, och planen nu är att hinna till Stalo före 17, reda upp missförståndet och ombokas till turen 13.30, som våra Årevänner skulle med, eller allra helst flygas ut redan samma kväll. Så fort den tanken har tänkts högt känns det där med fjällstation extremt lockande.

Vi har gissat att vi ska få se Haider igen till kvällen när han hinner upp oss i Stalo. Men vem sitter där framme och beundrar en av de små sjöarna i Dijdervagge om inte Team Calcutta. Hur tusan gick det till? Det visar sig att han gjort exakt det vi skojat om tidigare på dagen: gått ikapp oss efter det att vi redan slagit läger, tältat något tiotal meter ovanför och sedan satt fart innan vi ens var uppe. Vilken kur för åldersnojan att träffa på en sån 70-åring!

Så här på sluttampen har vi drabbats av den sedvanliga led-ledan. Vi vill bara komma fram, och sen bort. När vi väl når målet i Stalo känns det hett, instängt och väldigt myggigt. Det enda som lockar är ett bad och vi är på väg mot sjön när två helikoptrar landar. Hoppet tänds och vi går fram och pratar med en av piloterna. Nix, inga fler turer till Ritsem, bara Kvikkjokk. Och ingen av dem åker tåg så de vet inte om man kan ta sig till Gällivare därifrån. Men vi är överens om att det är bättre att chansa än att stanna och helt säkert missa anslutningen i Ritsem. Dessutom känns vad som helst bättre än Stalo nu. Vad som helst med lite civilisation! Mobiltäckning! MAT!

Vi springer upp och hämtar väskorna, tar ett hastigt avsked av Haider, som just anländer, och rusar ner till helikopterplattan. Den känslan. Fiskflyg, get us outta here!! Det är inte varje dag man springer för att hinna med helikoptern.

Sen går det undan. Efter tre dygns vandring i ganska raskt tempo har vi avverkat halva leden. Resten flyger vi över på en halvtimme.

Etapp 7
Kvikkjokk - Stockholm

Kvikkjokk är inte direkt juvelen i kronan bland STF:s fjällstationer. Intrycket är mer vandrarhem på dekis än attraktiv port till fjällvärldens stora världsarv. Hela stationen är full av tyskar och de enda lediga sängplatserna är två bäddar i ett delat herrum.  Tältplatsen är visserligen avgiftsfri så länge man inte duschar, men de två tält som redan står där ockuperar de enda någorlunda plana kvadratmetrarna. Det blir till att krypa ner i säcken och tillbringa natten på ett sluttande plan där man vaknar en halvmeter längre nerför backen.

I något skede pratade vi om att man ju kunde gå en dagstur innan bussen går 15.25. Det känns totalt oaktuellt när vi vaknar efter att ha frusit oss igenom den fjärde tältnatten. Efter frukost hänger vi lite på klipporna vid forsen. Yogar lite, vilar lite, kyler överansträngda hälsenor lite och gör en allmän uppfräschning. Ganska ovärt med 70 spänn för en sunkig vandrarhemsdusch när detta är gratis:

I matsalen hänger lite akvareller av en lokal konstnär, en av Kvikkjokks elva fasta invånare. Istället för att vänta vid busshållplatsen besöker vi hennes utställning nere vid Prästgården och rundar av vandringsäventyret med hennes konstversion av landskapet vi just traskat fram genom. När vi kommer ut på vägen igen ser vi ett bekant gäng: kvinnorna från Åre. De står där och undrar när vår helikopter ska dyka upp och blir ganska förvånade när vi plötsligt dyker upp ur buskarna istället.

Hemresan är fånigt lik utresan. Fem timmars väntan i Murjek, en norrländsk småort med 44 invånare och förmodligen fler övergivna hus och skrotfärdiga bilar.

Tre timmars försening pga bränder på den norska sidan som stoppat all tågtrafik mellan Narvik och Kiruna. Ytterligare några timmars försening pga banarbeten mellan Jörn och Älvsbyn. Dålig sömn. Inte ens i Sundsvall när vi redan borde ha varit i Stockholm. SJ:s väckningsmeddelande klockan 9: "Godmorgon mina damer och herrar. Vi är för närvarande 5 timmar och 20 minuter försenade." Men för helvete SJ, se åtminstone till att komma upp i sex timmar så att försäkringsbolaget ersätter!

Sen blir det omledning via Ånge tack och lov pga bränder mellan Söderhamn och Gävle - och en high five på centralen när vi klockar in på en försening på 6.10.

Turen i siffror:
Tältnätter: 4
Km till fots: 64
Flaskor vin: 2
Turmatspåsar: 10
Ordentliga jokkbad: 0
Helikopterräddningar: 1
Tågförseningstimmar: 13