Expedition Abisko - Dag 1

För andra vandrare som tänkt sig att ta samma väg kan det vara bra att veta att det är oväntat svårt att hitta början på vandringsleden mot Lapporten. Vi frågade oss fram genom byn och fick till slut tipset att ta stigen som gick in mellan helikopterplattan och hundgården i byns sydöstliga del och hålla mot Paddustievva genom björkskogen. När vi väl kom dit såg själva stigen mer ut som början på en genväg till någons utedass än som början på en episk vandringsled i en av Sveriges ursprungliga nationalparker, så det tog ett bra tag innan vi var helt säkra att vi var på rätt väg.

Det kan dessutom vara bra att veta att det tar mycket längre tid än man tror att gå dit eftersom det är konstant uppförsbacke, bitvis stenigt och bitvis sankmark på vägen.

Ytterligare en sak som är värd att nämna - en bidragande orsak till att andra vandrare varnades för att ta den här vägen - är att man halvvägs uppför berget kommer fram till en bäck/fors/flod som beroende på vattenläget kan vara svår att passera. Om jag i efterhand lyckats tolka kartan rätt så ser det ut som ett av tillflödena till Miellejohka. Som nybörjare på sånt här såg jag först ingen som helst möjlighet att ta sig över, speciellt inte utan vandringsstavar, men när jag fick bevisat för mig att andra kunde så lyckades även jag stappla mig över med vatten som nätt och jämt höll plusgrader pressandes alldeles för högt upp på benen för att det skulle kännas riktigt bra.

Tyvärr tappade jag i kalabaliken ena kängan som jag knutit fast för dåligt på ryggsäcken. Turligt nog var det så enormt dåligt knutet att den ramlat av redan innan jag gick ut i vattnet, så den gick att få tillbaks efter ett par extra turer över vattnet.

Efter vadstället upphör vandringsleden. Den kartmarkering vi försökte följa dom följande dagarna visade sig istället betyda "lämplig färdväg", men jag undrar om dom som gjort kartan verkligen vet vad ordet lämplig betyder.

Myggen var outhärdliga sista biten in mot Lapporten, kanske beroende på att marken var väldigt sank, så vi var tvungna att ta på oss så heltäckande kläder som det bara var möjligt. Till slut kom vi fram till den del av dalgången som vi tyckte var själva centrum av Lapporten och bestämde oss för att slå läger.

Även om solen rent faktiskt inte går ner här så var klockan ändå mycket nu. Att få vila och slippa mygg en stund kändes viktigare än att äta middag.

God natt.

- to be continued -