Expedition Abisko - Dag 2

På morgonen var myggen som bortblåsta och allt såg väldigt idylliskt ut igen (jag väntar bara på att friluftsföretaget Marmot ska kontakta mig för all reklam vi ger dom med vårt självlysande tält på otillgängliga platser)...

Efter en gröt- och kaffefrukost förflöt den här dagen på ett väldigt liknande sätt i många timmar. Vi hoppade över vatten, klafsade i vatten, klättrade över stenar, hjälptes åt att läsa kartan och att leta efter stenrösen som markerar vandringsleder.

Vad vi ännu inte förstått var ju att det här inte alls var någon vandringsled och att dom rösen som fanns här och där med ojämna mellanrum antagligen var upplagda lite slumpvis av andra vandrare som likt oss själva haft svårt att skilja ena berget från det andra vid horisonten.

Genom att hålla en generell färdriktning i förhållande till kompass och sol, och dessutom försöka hålla oss på en konstant höjd runt berget Nissoncorru (1738 meter) så tyckte vi att vi navigerade oss hyfsat rätt mot en riktig vandringsled på kartan. En glest trafikerad led visserligen, men jämfört med att friorientera på högfjället kändes det ändå som ett lyft.

Strax efter normal lunchtid kom vi fram till en liten fors med tiomilsvid utsikt över dalgång och berg, där vi kunde fylla på vattenförråden.

Vi förstod att det var Nissonvaggejohk, att vi skulle vara tvungna att korsa den någonstans, och att vi var nära den nya leden vi letade efter. Eftersom det såg omöjligt ut att korsa just här så tog vi en jättelång lunchpaus istället.

Efter lunchen började vi söka efter ett möjligt vadställe nedströms, men hur långt vi än gick var strömmen för bred och/eller djup. Växtligheten närmast vattnet påminde mycket om den i en film jag såg för några år sedan. Ganska täta snår med enstaka stigar som djur såg ut att ha trampat upp. Efter någon timmes sökande efter vadställen gav vi upp och vände uppströms igen för att leta vidare åt det hållet.

Då såg vi plötsligt två andra vandrare på håll. Dom var också på väg nedströms, men längre bort från floden. När vi så småningom fick kontakt med dom så visade det sig att dom var ute i samma ärende som vi och efter en kort överläggning kom vi fram till att det var fel att gå nedströms. Dom tackade så mycket för hjälpen och försvann ur synhåll uppströms medan vi fixade packningen en stund och funderade igenom läget.

Vi var ganska slitna vid det här laget och det var rätt sent på den långa midnattssolsdagen, så vi bestämde oss för att gå tillbaks till stället där vi ätit lunch och slå läger där, för att leta vidare efter vadstället nästa dag när vi var lite piggare.

- to be continued -