Expedition Abisko - Dag 3

När vi vaknade nästa dag upptäckte vi att vi i princip tältat på vandringsleden vi letat efter. Fortsättningen på stigen ledde upp från vattnet precis mittemot där vi satt och åt frukost. Fortfarande såg vattenströmmen svårforcerad ut, men vi bestämde oss för att göra ett försök när vi ätit färdigt. Om det visade sig omöjligt skulle vi helt enkelt få vända om och ta samma väg tillbaks, för det fanns väldigt få alternativ.

Plötsligt dök en rödräv upp på andra sidan vattnet.

Det var väl ett tecken att det var dags att avsluta frukosten och sätta fart igen. Eftersom vi saknade vandringsstavar så var varje vattenpassage extra problematisk, men med hjälp av en vidja som rep så lyckades vi ändå ta oss över.

Dom närmaste timmarnas vandring gick igenom ett av de allra vackraste avsnitten av vandringen, där leden gick som på en hylla längs med Goalkascohkkas sluttning, med först dalgången och så småningom sjön Rautasjaure nedanför, och så ytterligare bergsmassiv i fonden. Vildmark kan ju på något sätt se lite likadan ut oavsett var i världen man befinner sig och vi gick och jämförde med både Island och Mongoliet och till och med Östafrika innan vi bestämde oss för att stanna för lunch.

Medan vi satt där och njöt av utsikten och snabbmakaroner med tillbehör så kom ett äldre par gående åt vårt håll. När dom kom närmare såg vi att dom i själva verket var ett yngre par från Finland. Skenet kan bedra. Dom berättade att vägen vi hade framför oss var lite lerig och jobbig att gå, men vi fäste oss inte så mycket vid det, eftersom vägen vi gått på i två dagar också varit lerig och jobbig att gå.

Vi hade haft planer på att hinna riktigt långt den här dagen, men kort efter det olycksbådande mötet med finnarna tog vandringsleden oväntat slut. Vi insåg att vi måste ha följt fel fotspår någon gång tidigare och gick en bit bakåt längs leden, men hittade inte var vi kommit fel. Och inte kunde vi hitta någon antydan till fortsättning på leden heller.

Antagligen hade vi hamnat ett par höjdkurvor för långt ned på vägen runt berget och det var därför vi stod i ett igenväxt träsk istället för på en markerad fin vandringsled. Efter en längre överläggning kom vi fram till att det bästa ändå borde vara att fortsätta västerut genom den obanade terrängen till en ny vandringsled i nord-sydlig riktning ett par kilometer fram. Då skulle vi dels få en mer exakt kartposition och dels komma fram till en renvaktarstuga i närheten av Vuopmegehaci, där vi skulle kunna stanna och äta middag och eventuellt slå läger.

Det här blev den ojämförligt värsta delen av hela vandringen. Med en hastighet på långt under 1 km/h och med gyttja till knäna trampade vi oss igenom täta, vassa buskage ett par timmar. Det var precis så jobbigt och tråkigt som det låter. Jag orkade inte ens försöka få upp kameran för att ta bilder. Till slut kom vi i alla fall igenom träsket, genomblöta av gyttja, svett och blod. Fy fan.

Efter en middag på snabbmakaroner och tillbehör så piggnade vi märkligt nog till igen och bestämde oss, ännu märkligare, för att fortsätta ett par timmar till, nu när vi äntligen hittat vandringsleden igen. Och nu blev landskapet lika slående som innan mötet med finnarna - tiotals mils utsikt över ett nästan förhistoriskt landskapet, från klippkanten där vi vandrade fram.

Ungefär tolv timmar efter att vi startat på morgonen så slog vi till slut läger nästan rakt söder om Siellacohkkas 1647 meter höga topp.

Efter lite snabb huvudräkning kom vi fram till att vi ganska enkelt borde klara oss tillbaks till Abisko inom utsatt tid. Två dagar och lite knappt 30 km kvar, och förhoppningsvis lite lättare terräng än hittills.

Det var inga problem att somna idag.

- to be continued -