LAND SORT står det lite fint sär skrivet på tröjorna man kan köpa på plats. Hela ön kallas i folkmun oftast Landsort, men egentligen är det bara huvudstaden på ön som heter det, själva ön heter Öja. Mycket längre ut kommer man inte innan skärgården tar slut.
Öjas kända landmärken är den välbekanta fyren:
(som tydligen håller på att renoveras)
och den vackra lotsutkiken som byggdes på 60-talet:
Lotsen lades ned på 80-talet så nuförtiden är det vandrarhem.
Södra delen av ön består av vassa och bitvis svårforcerade klippor som sträcker sig över de farliga bränningarna långt nedanför.
Sånt lockar förstås och jag klättrade runt ganska länge där med mina nyinköpta lite sladdriga sandaler på fötterna. Eftersom jag såg något som jag trodde var en spännande fågel så klättrade jag så långt ut det över huvud taget gick att komma utan rustning eller dykardräkt. Trist nog visade det sig vara ännu en storskarv.
Jag bryr mig inte ens om att lägga ut närbilderna, dom var suddiga och dåliga på grund av mitt vinglande på klipporna. Jag börjar tro att skarv nuförtiden är Sveriges vanligaste fågel. Eller i alla fall på väg att bli det. Senaste veckorna har jag sett hundratals, medan jag aldrig sett en enda lövsångare, som ju ska vara Sveriges absolut vanligaste fågel.
Efter äventyret på klipporna var det dags för lunch.
Medan jag åt svepte en ambulanshelikopter in över ön och landade precis i närheten. Kanske nån hade sett hur jag klättrat och var övertygad om att jag ramlat i havet när jag inte var kvar på klipporna?
När kycklingsalladen och originalcolan var slut såg jag att alla runt helikoptern var på gott humör, så antingen hade dom märkt att jag var välbehållen eller så var det något helt annat som hade ordnat sig på ett bra sätt.
Efter det här äventyret var det dags att utforska resten av ön så jag begav mig norrut.
Jag vet inte om det var tillfälligt eller något permanent, men det pågick en öomspännande konstutställning. Här och var stod konstverk utplacerade i naturen eller mellan husen och på väg norrut såg jag nog dom flesta. I ärlighetens namn var det inte mycket som kändes angeläget, men den här stack ut från mängden tyckte jag.
Jag förstod inte budskapet på en gång så jag tog ett foto från andra sidan också.
Här är den förklarande skylten som satt bredvid konstverket.
Well, well...
På väg norrut över ön träffade jag även på en fågel jag aldrig sett förut, Närkes landskapsfågel gulsparven:
Tyvärr blev inte bilderna dom bästa eftersom den envisades med att gömma sig, röra sig snabbt och sen flyga iväg, men bättre än att inte få någon bild i alla fall.
I Skåne trodde man förr att man fick gulsot
om en gulsparv flög över taknocken just när man steg upp om man inte hunnit lägga sängdynan tillrätta. Det fanns två botemedel - antingen skulle man äta en stekt
gulsparv eller om man inte råkade ha det hemma så kunde man koka ett hönsägg i den sjukes urin och sätta upp ägget på taket så att gulsparvarna sen fick äta upp det.
I själva verket beror ju gulsot på nedsatt leverfunktion så dom historiker som hävdar att skåningar söp som svin på den tiden hade förmodligen mer rätt än dom skånska länsdoktorerna.
På den långa vägen norrut (ön är oftast bara 500 meter bred, men den är nästan en halvmil lång minsann) stötte jag även på en pestkyrkogård.
Och Albert Holms ristning.
I öns norra ände hände inte mycket. En rätt så död gästhamn, en badtunna för uthyrning och en möjlighet för berusade konferensdeltagare att leka sumobrottning. Och så öns tältplats förstås, en övervuxen kulle.
Och så förstås det numera nedlagda ERSTA-batteriet på Landsort. Det var tänkt att skydda Sverige när Ryssen kom och kunde skjuta mot mål från Norrtälje till Södertälje (om jag minns rätt). Strax efter hela försvarslinjen var färdigbyggd så var det redan obsolet och år 2000 beslutades att allt skulle demonteras igen, utom en av anläggningarna på Landsort som numera är museum.
