Expedition Abisko - Epilog

Efter förra inlägget trodde ni att det var slut eller hur - men här kommer några ord om allt man lär sig som premiärvandrare. Vad var det som saknades och vad tog man med i onödan...

Kläder

Byxor - Jag ska skaffa ett par vettiga vandringsbyxor inför kommande expeditioner. Nu sitter jag med hundratalet smårispor och tiotalet djupare sår över skenbenen efter att ha gått i kortbyxor genom snårskog för länge. När jag tröttnade på det så hade jag regnbyxor på mig, men herregud så varmt och svettigt DET blir. Nej - ett par långa byxor som andas får det bli.

Kängor - Med våra vägval hade vi ju behövt högre kängor för att klara sankmarkerna, annars är jag i huvudsak nöjd med mina några år gamla Viking Genesis Track GTX. Dom passar mig som har breda och höga fötter. Det hade förstås inte varit så dumt att ha extra sulor med sig, för nu var stundtals både kängorna och vadarskorna helt dyngsura samtidigt.

Merino - Man kan inte överskatta kläder i merinoull. Jag gick och svettades i ett enda linne och ett par strumpor i flera dagar och dom doftade fortfarande nytvättat efter det. Nästa gång ska jag ha fler än ett plagg av varje sort, men jag ska definitivt välja en annan färg än svart, som funkar som en magnet för myggor.

Utrustning

Oj, som vi saknade vandringsstavar. Innan trodde jag att det var något för posörer eller pensionärer men nu har jag förstått att det är absolut nödvändigt för att korsa vattendrag utan att riskera livet.

Någon sorts rep hade varit bra att ha i brist på stavar. Det kanske också får följa med nästa gång.

Mat

En bra idé är att förbereda måltiderna innan genom att mäta upp makaroner, röda linser, couscous, eller vad man väljer, i färdiga portionsmängder, så att man snabbt och lätt kan starta matlagningen och så att man inte släpar med sig för mycket i onödan.

Jag hade ganska stor nytta av powerbars, nötter och isotoniska sportdrycker. Nästa gång ska jag definitivt ha med mig mer snabbenergitillskott.

Fotoutrustning

Nu hade jag med mig ett par kilo kamerautrustning. Det var lite väl mycket, och ändå saknade jag en del. Nu hade jag ett kamerahus, en vidvinkelzoom för att ta imponerande landskapsbilder och en telezoom för att ta imponerande närbilder på fåglar och djur.

Problemet var att det var för tungt och svårt att ha kameran framme medan vi gick, så jag tog egentligen bara bilder när vi stannat och jag kunde ta av mig ryggsäcken. Dessutom saknade jag ett normalobjektiv. Så det blev i princip inga roliga actionbilder från hela vandringen.

Nästa gång funderar jag på att antingen ha ett enda objektiv - en superzoom - typ 28-300 mm, och ett vettigt bärsystem så att jag kan ha kameran framme hela tiden. Eller också komplettera systemkameran med en liten kompaktkamera som jag har i ryggsäckshölstret.

 Dags att säga adjö till Abisko för den här gången (bilden är tagen från berget Njulla strax intill).

En sista bild på Lapporten nerifrån båtbryggan vid Torne träsk får avsluta rapporteringen från Abisko för den här gången.

Expedition Abisko - Dag 5

En av alla intressanta saker med vandring i fjällen är att man, trots midnattssol, gärna går och lägger sig jättetidigt. En konsekvens av det är ju förstås att man även vaknar jättetidigt. Och så blev det även idag.

Runt 60 kilometer i mycket svår terräng på fyra dagar sätter sina spår. Visst blir man lite sliten men samtidigt är det en fantastisk träningsform, så när vi gav oss ut på sista etappen mot Abisko kände jag mig faktiskt både starkare och uthålligare än några dagar tidigare. Och något magrare. Det är svårt att hinna äta tillräckligt mycket för att kompensera för den extrema förbränningen av tiotalet timmars vandring med tjugo kilos packning varje dag. Dessutom hade vi båda haft magproblem av att ha druckit dåligt jokk-vatten.

Dom lite knappt femton kilometerna mellan Abiskojaure fjällstuga och Abisko turiststation avverkades relativt snabbt. Utan ansträngning kunde vi hålla nästan tre gånger så hög fart på Kungsleden som tidigare. Men hög hastighet är ju faktiskt inte allt. Innan vi gav oss iväg fem dagar tidigare så var vi inte säkra på ifall vi ville följa leden eller vandra mer fritt. Så här i efterhand är vi glada att vi valde det senare alternativet. Det var lite mer ansträngande men det känns som om resan blev mycket intressantare på det sättet.

Vi kom fram till Abisko Canyon redan tidigt på eftermiddagen. Eftersom vi inte hade någon direkt brådska slog vi oss ned på berghällarna ovanför forsen en lång stund, luftade fötterna, sammanfattade senaste veckans upplevelser, planerade nya expeditioner och framtiden i stort.

En ganska bra plats för det.

Kanjonen har förresten skapats av forsen Abiskojåkka som skurit en ravin genom berggrundens blandning av hårdskiffer, kalksten och dolomit, både uppströms och nedströms från turiststationen. Dom mest spektakulära forsarna finns uppströms innan vattnet störtar ned i en tunnel under vägen.

Så småningom blev det i alla fall dags att ta på ryggsäckarna en sista gång och gå dom femhundra metrarna till turiststationen.

Tack för oss.

- epilog -

Expedition Abisko - Dag 4

Som vanligt vaknade vi tidigt. Och som vanligt när man kryper ut ur tältet på morgonen så häpnar man över utsikten.

En snabb grötfrukost och sen iväg. Jämfört med tidigare dagar var vandringen rena barnleken. Leden gick visserligen fortfarande igenom videsnår och sankmarker, men här hade åtminstone någon gått förut, så man kunde ta sig igenom snåren utan att benen rispades sönder, och över sankmarkerna låg det plötsligt spänger.

För nästan första gången under vandringen lyckades vi ha sammanhängande, längre konversationer som inte gick ut på att undra var vi var, eller fråga om den andra såg något möjligt sätt att komma framåt.

Ibland såg vi något djur, som den här fjällripeungen vi nästan trampade på:

Och den här fjällvråken som han flyga iväg en bit innan jag fick in siktet:

Efter ett par timmars finvandring kom vi fram till Pieggaluoppal där vi stannade för lunch. Snabbmakaroner med tillbehör ännu en gång.

Medan vi satt och åt blev vi upphunna av två trötta vandrare. Dom hade råkat ut för samma sak som oss i träsket och tappat bort leden. Till skillnad från oss hade dom hittat ett spår att följa därifrån, men av beskrivningen och deras frustrerade miner att döma så var det våra fotspår dom följt, och det kan verkligen inte ha varit någon större hjälp.

Precis som vi hade dom tänkt ansluta till Kungsleden någon halvmil framåt och vända norrut mot Abisko. Dom hade ett flyg att passa redan nästa dag så dom stressade iväg en stund före oss.

När vi så småningom kom fram till Kungsleden ändrade vandringen karaktär. Visserligen var det bitvis ganska stenigt, men själva leden var ibland fem-sex meter bred och betydligt mer trafikerad än fjällmassivets baksida vi just lämnat. Dom sista sju-åtta kilometrarna till Abiskojaure är faktiskt inte mycket att säga om, dom var i jämförelse med dom tidigare dagarna ganska händelselösa.

Det var trots allt ganska skönt att komma fram till den lilla antydan av civilisation som byggts upp kring STF:s fjällstuga vid Abiskojaures södra ände. En lustig detalj är att den lilla butiken vid Abiskojaures anläggning är STF:s äldsta hus i hela Lappland, som fortfarande är i bruk för turister. STF fick det i gåva av ett kraftbolag 1907. En annan lustig detalj är att dom fyller på förråden en enda gång per år, när man enkelt kan köra hit större mängder per snöskoter.

Foto: Svenska Turistföreningen

För första gången på länge fick vi sitta vid ett bord och äta. Det var faktiskt rätt skönt. Fast det går ju inte upp mot att sitta på marken och titta ut över högfjället. Man kan inte få allt, eller?

Följ den spännande fortsättningen imorgon.

- to be continued -

Expedition Abisko - Dag 3

När vi vaknade nästa dag upptäckte vi att vi i princip tältat på vandringsleden vi letat efter. Fortsättningen på stigen ledde upp från vattnet precis mittemot där vi satt och åt frukost. Fortfarande såg vattenströmmen svårforcerad ut, men vi bestämde oss för att göra ett försök när vi ätit färdigt. Om det visade sig omöjligt skulle vi helt enkelt få vända om och ta samma väg tillbaks, för det fanns väldigt få alternativ.

Plötsligt dök en rödräv upp på andra sidan vattnet.

Det var väl ett tecken att det var dags att avsluta frukosten och sätta fart igen. Eftersom vi saknade vandringsstavar så var varje vattenpassage extra problematisk, men med hjälp av en vidja som rep så lyckades vi ändå ta oss över.

Dom närmaste timmarnas vandring gick igenom ett av de allra vackraste avsnitten av vandringen, där leden gick som på en hylla längs med Goalkascohkkas sluttning, med först dalgången och så småningom sjön Rautasjaure nedanför, och så ytterligare bergsmassiv i fonden. Vildmark kan ju på något sätt se lite likadan ut oavsett var i världen man befinner sig och vi gick och jämförde med både Island och Mongoliet och till och med Östafrika innan vi bestämde oss för att stanna för lunch.

Medan vi satt där och njöt av utsikten och snabbmakaroner med tillbehör så kom ett äldre par gående åt vårt håll. När dom kom närmare såg vi att dom i själva verket var ett yngre par från Finland. Skenet kan bedra. Dom berättade att vägen vi hade framför oss var lite lerig och jobbig att gå, men vi fäste oss inte så mycket vid det, eftersom vägen vi gått på i två dagar också varit lerig och jobbig att gå.

Vi hade haft planer på att hinna riktigt långt den här dagen, men kort efter det olycksbådande mötet med finnarna tog vandringsleden oväntat slut. Vi insåg att vi måste ha följt fel fotspår någon gång tidigare och gick en bit bakåt längs leden, men hittade inte var vi kommit fel. Och inte kunde vi hitta någon antydan till fortsättning på leden heller.

Antagligen hade vi hamnat ett par höjdkurvor för långt ned på vägen runt berget och det var därför vi stod i ett igenväxt träsk istället för på en markerad fin vandringsled. Efter en längre överläggning kom vi fram till att det bästa ändå borde vara att fortsätta västerut genom den obanade terrängen till en ny vandringsled i nord-sydlig riktning ett par kilometer fram. Då skulle vi dels få en mer exakt kartposition och dels komma fram till en renvaktarstuga i närheten av Vuopmegehaci, där vi skulle kunna stanna och äta middag och eventuellt slå läger.

Det här blev den ojämförligt värsta delen av hela vandringen. Med en hastighet på långt under 1 km/h och med gyttja till knäna trampade vi oss igenom täta, vassa buskage ett par timmar. Det var precis så jobbigt och tråkigt som det låter. Jag orkade inte ens försöka få upp kameran för att ta bilder. Till slut kom vi i alla fall igenom träsket, genomblöta av gyttja, svett och blod. Fy fan.

Efter en middag på snabbmakaroner och tillbehör så piggnade vi märkligt nog till igen och bestämde oss, ännu märkligare, för att fortsätta ett par timmar till, nu när vi äntligen hittat vandringsleden igen. Och nu blev landskapet lika slående som innan mötet med finnarna - tiotals mils utsikt över ett nästan förhistoriskt landskapet, från klippkanten där vi vandrade fram.

Ungefär tolv timmar efter att vi startat på morgonen så slog vi till slut läger nästan rakt söder om Siellacohkkas 1647 meter höga topp.

Efter lite snabb huvudräkning kom vi fram till att vi ganska enkelt borde klara oss tillbaks till Abisko inom utsatt tid. Två dagar och lite knappt 30 km kvar, och förhoppningsvis lite lättare terräng än hittills.

Det var inga problem att somna idag.

- to be continued -

Expedition Abisko - Dag 2

På morgonen var myggen som bortblåsta och allt såg väldigt idylliskt ut igen (jag väntar bara på att friluftsföretaget Marmot ska kontakta mig för all reklam vi ger dom med vårt självlysande tält på otillgängliga platser)...

Efter en gröt- och kaffefrukost förflöt den här dagen på ett väldigt liknande sätt i många timmar. Vi hoppade över vatten, klafsade i vatten, klättrade över stenar, hjälptes åt att läsa kartan och att leta efter stenrösen som markerar vandringsleder.

Vad vi ännu inte förstått var ju att det här inte alls var någon vandringsled och att dom rösen som fanns här och där med ojämna mellanrum antagligen var upplagda lite slumpvis av andra vandrare som likt oss själva haft svårt att skilja ena berget från det andra vid horisonten.

Genom att hålla en generell färdriktning i förhållande till kompass och sol, och dessutom försöka hålla oss på en konstant höjd runt berget Nissoncorru (1738 meter) så tyckte vi att vi navigerade oss hyfsat rätt mot en riktig vandringsled på kartan. En glest trafikerad led visserligen, men jämfört med att friorientera på högfjället kändes det ändå som ett lyft.

Strax efter normal lunchtid kom vi fram till en liten fors med tiomilsvid utsikt över dalgång och berg, där vi kunde fylla på vattenförråden.

Vi förstod att det var Nissonvaggejohk, att vi skulle vara tvungna att korsa den någonstans, och att vi var nära den nya leden vi letade efter. Eftersom det såg omöjligt ut att korsa just här så tog vi en jättelång lunchpaus istället.

Efter lunchen började vi söka efter ett möjligt vadställe nedströms, men hur långt vi än gick var strömmen för bred och/eller djup. Växtligheten närmast vattnet påminde mycket om den i en film jag såg för några år sedan. Ganska täta snår med enstaka stigar som djur såg ut att ha trampat upp. Efter någon timmes sökande efter vadställen gav vi upp och vände uppströms igen för att leta vidare åt det hållet.

Då såg vi plötsligt två andra vandrare på håll. Dom var också på väg nedströms, men längre bort från floden. När vi så småningom fick kontakt med dom så visade det sig att dom var ute i samma ärende som vi och efter en kort överläggning kom vi fram till att det var fel att gå nedströms. Dom tackade så mycket för hjälpen och försvann ur synhåll uppströms medan vi fixade packningen en stund och funderade igenom läget.

Vi var ganska slitna vid det här laget och det var rätt sent på den långa midnattssolsdagen, så vi bestämde oss för att gå tillbaks till stället där vi ätit lunch och slå läger där, för att leta vidare efter vadstället nästa dag när vi var lite piggare.

- to be continued -

Expedition Abisko - Dag 1

För andra vandrare som tänkt sig att ta samma väg kan det vara bra att veta att det är oväntat svårt att hitta början på vandringsleden mot Lapporten. Vi frågade oss fram genom byn och fick till slut tipset att ta stigen som gick in mellan helikopterplattan och hundgården i byns sydöstliga del och hålla mot Paddustievva genom björkskogen. När vi väl kom dit såg själva stigen mer ut som början på en genväg till någons utedass än som början på en episk vandringsled i en av Sveriges ursprungliga nationalparker, så det tog ett bra tag innan vi var helt säkra att vi var på rätt väg.

Det kan dessutom vara bra att veta att det tar mycket längre tid än man tror att gå dit eftersom det är konstant uppförsbacke, bitvis stenigt och bitvis sankmark på vägen.

Ytterligare en sak som är värd att nämna - en bidragande orsak till att andra vandrare varnades för att ta den här vägen - är att man halvvägs uppför berget kommer fram till en bäck/fors/flod som beroende på vattenläget kan vara svår att passera. Om jag i efterhand lyckats tolka kartan rätt så ser det ut som ett av tillflödena till Miellejohka. Som nybörjare på sånt här såg jag först ingen som helst möjlighet att ta sig över, speciellt inte utan vandringsstavar, men när jag fick bevisat för mig att andra kunde så lyckades även jag stappla mig över med vatten som nätt och jämt höll plusgrader pressandes alldeles för högt upp på benen för att det skulle kännas riktigt bra.

Tyvärr tappade jag i kalabaliken ena kängan som jag knutit fast för dåligt på ryggsäcken. Turligt nog var det så enormt dåligt knutet att den ramlat av redan innan jag gick ut i vattnet, så den gick att få tillbaks efter ett par extra turer över vattnet.

Efter vadstället upphör vandringsleden. Den kartmarkering vi försökte följa dom följande dagarna visade sig istället betyda "lämplig färdväg", men jag undrar om dom som gjort kartan verkligen vet vad ordet lämplig betyder.

Myggen var outhärdliga sista biten in mot Lapporten, kanske beroende på att marken var väldigt sank, så vi var tvungna att ta på oss så heltäckande kläder som det bara var möjligt. Till slut kom vi fram till den del av dalgången som vi tyckte var själva centrum av Lapporten och bestämde oss för att slå läger.

Även om solen rent faktiskt inte går ner här så var klockan ändå mycket nu. Att få vila och slippa mygg en stund kändes viktigare än att äta middag.

God natt.

- to be continued -

Expedition Abisko - Dag 0

Den som reser till Abisko med flyg kommer ofelbart att ställa sig två frågor:

1. Varför åker någon över huvud taget tåg när det kostar sju gånger så mycket som flyget och tar sex gånger så lång tid?

2. Varför är alla landsvägsbussar mellan Kiruna och Abisko utrustade med kortterminaler som inte fungerar/används av bussbolaget?

När man så småningom kommer fram till Abisko får man som tur är andra saker att tänka på.

Abisko nationalpark inrättades år 1909 som en av de första i Europa. Redan sju år tidigare byggdes turiststationen som fortfarande är i bruk och som är knutpunkten för de runt 40 000 årliga besökarna i regionen. På vintern är det en av världens bästa platser att se norrsken och på sommaren har man midnattssol i åtta veckor. Dessutom har området landets lägsta årsnederbörd med runt 300 mm per år. En intressant plats med andra ord.

Eftersom vi kom dit på eftermiddagen var det för sent att ge sig ut i vildmarken på en gång, så vi ägnade kvällen åt att proviantera, prova delar av friluftsutrustningen vid Abisko Canyon:

och slutligen fråga en av de lokala guiderna om en lämplig rutt för en spännande trekk i Abiskoområdet. Så här i efterhand inser jag att det kan ha varit lite dumt att hävda att vi var erfarna vandrare. Det stämmer i och för sig bra in på Johanna (bilden) men jag själv hade ju faktiskt aldrig gjort något liknande förut.

Med vår felaktiga information som grund la guiden ut en rutt som sträckte sig i en cirkel från Abisko, sydöst genom Lapporten:

och in på baksidan av det bergmassiv som syns från byn. Bakom massivet skulle vi sedan följa dalgången ett par dagar för att så småningom ansluta till Kungsleden och följa den nordost tillbaks mot Abisko. Fem dagar, varav fyra långt bort från de trafikerade lederna, utan telefon, Internet, eller några som helst möjligheter att kontakta omvärlden.

Senare fick vi veta att andra vandrare blivit varnade för att ta den här vägen på grund av översvämmade floder och svåra markförhållanden, men vi kände oss istället mycket upprymda för expeditionsstarten nästa dag.

- to be continued -

Gatukonst på tak

Troligen pärlgräs

Blommor och Bin

House sparrow peeking at screaming herring gull

 Och vad är poängen med att skriva en engelsk rubrik då?
Tja... det låter lite bättre på engelska helt enkelt.
Det mesta gör det.